A Master of Ceremonies, Joel Almes debutskiva, blev rättvist hyllad som en av de tio senaste årens bästa svenska skivor. Hans trevande balansgång mellan bombastisk dramatik och den allra sköraste sårbarheten verkade snarare härstamma från mästare som Gene Pitney och låtskrivarna i Brill Building snarare än 2000-talets Göteborg, den senares förmåga att spotta ur sig […][...]

Sedan jag började lyssna på svensk jazz för sisådär 13 år sedan har vokaljazzen tillhört kvinnorna (med Nils Landgren som enda egentliga undantag). Visst en och annan gamling (Svante Thuresson, Claes Jansson och så vidare) har släppt någon skiva, men i den yngre generationen har allt handlat om kvinnorna. Kanske är det på väg att […][...]

Min biff med julmusiken handlar i grund och botten om Phil Spectors glada bjällerklangsvägg av julljud. Destillaten av Spectors ljud har blivit julens signatur. Det är hans ljud som färgat varuhusmuzaken. Det är väl egentligen inte hans fel, men ändå. Goda vänner som känner min aversion gör tappra försök att övertyga mig om julmusikens storhet […][...]

Jag växte upp när Take That hade sina glada dagar. Och Robbie Williams karriär har fascinerat mig. Att han kommer undan med att göra sig känd som flickidol i ett pojkband för att sedan göra en (något mer) seriös karriär, som en av de allra största inom pop idag. Hade det varit någon annan flickidol, […][...]

Året var 2000 och världen hade delats upp i tu: R Kelly hade gjort ”TP-2.COM” och D'Angelo hade gjort Voodoo. Tillsammans var dom vår tids motsvarigheter till Marvin Gaye respektive Al Green. ”TP-2.COM” var ju ”What's Going On” och ”Let's Get It On” sammansydda till en extravagant päls och ”Voodoo” var ”Al Green tolkar Abbey […][...]

Det var i mitten av åttiotalet. Sommarkvällarna i parhuset var långa och ljusa. Mamma, Kerstin och Ann drack åt mat, rökte och drack rött vin. Och pratade nätterna igenom. Frånskilda tonårsföräldrar, ärrade av svek och skilsmässoförhandlingar, men i högsta grad levande. Nu i parhus. Ibland fick jag vara med. Som lillgammal tonåring var det fantastiskt […][...]

Jag trodde aldrig jag skulle uppskatta ett gitarrsolo… förrän jag hörde Angus Young på Wembley Arena! Det var svettiga mjukisbrallor, alla nävar i luften till ”Thunderstruck” och musiken gick rakt in i magen, i benen, i huvudet. För det är inget krux med AC/DC. Inga flashiga trummfills, finlir på gitarrerna och matematik för hjärnan. Det […][...]

1971 släppte Marvin sitt mästerverk ”What's Going On”. Samtidigt vände han upp och ner på imperiet Motown och en stor del av det musikaliska Amerika. Eller så var det 1973 han släppte sitt mästerverk. ”Let's Get It On” är Marvin som Marvin var mest. Sängkammarblick och brustet hjärta. Idag är det precis 20 år sedan […][...]

Bananen bjussade på rea i skrotbackarna. Åtta 30-kronors för en hundring. Helt omöjligt att motstå egentligen. Lite bitter över att Eric Burdon & Wars ”Black Man's Burdon” var borta lämnade jag butiken tomhänt häromdagen när Tomasoch jag gjorde ett försök. Men jag visste ju att det fanns en del där som jag ville ha, så […][...]

Ibland behöver man påminnas. Det började med att jag skrev en recension och först skrev jag om The Raveonettes och sen skrev jag om The Cash Brothers. Men det kom till slut att handla om Paul Heaton. Geniet, misantropen, excentrikern, barflugan Paul Heaton. Åh, så jag älskar Paul Heaton! Det började med en diskussionstråd i […][...]