1. Vilket är årets album?
   Svår fråga, det är jämnt skägg mellan Saint Dymphna med Gang Gang Dance och isländska Ólafur Arnalds. Hans Euology for Evolution och EP:n Variations of Static är det jag i särklass lyssnat mest på under året. Och eftersom han släppte albumet under sista halvan av december förra året kvalar väl den inte in. I så fall blir det Gang Gang Dance.
2. Vad kommer du att minnas från musikåret 2008?
   2008 var året då saker och ting lossnade för oss som band. Vi släppte andra plattan, Lake Toba, och åkte ut och turnerade i stort sett oavbrutet. Ett bra år.
3. Vad ser du fram emot 2009?
   Kan återigen bara prata för egen del och i planeringen ligger att spela in ny skiva, en ännu icke betitlad sådan. Vi har många nya låtar klara redan, så det ska bli kul. Förhoppningsvis blir 2009 lika lyckat som 2008. Fast först ska vi ta lite julledigt.

Lukestar White Shade

Resultatet blir ofta brilliant musik. Se vad det brittiska 80-talets arbetslöshet och industridöd gjorde för musikhistorien. Tack Maggie Thatcher. Förvisso innefattar det även UB40 men det behöver vi inte prata om nu.

Kan hända är Glasvegas en produkt av detta men juryn är fortfarande ute när det gäller det. Så med min radar inställd på att sniffa upp band ursprungna ur misär lyssnar jag intresserat på The Social Services.

Det första spåret The Baltic Sea sätter exakt fingret på den svenska mentaliteten,

Oh Sweden [..] You design such great furniture and storage solutions/ And mass-produce them too/ But nobody smiles back at me on the underground on my way to work.

Och det till tonerna av en väldigt upbeat popmelodi. The Social Services består av två tredjedelar skottar och en tredjedel svensk som för närvarande bor i Sverige. Kanske är det därför de har distansen och förmågan att betrakta Sverige på ett nydanande sätt.

It’s Nothing Personal, It’s National Security är ömsom tweepop med gulligt piano för att sedan storma fram med skrik och mörka teman. Det blir politiskt. På något sätt lyckas de hitta en gyllende väg mellan skitig brittisk realism och svensk sötpop. Fint blir det texterna gnistrar och melodierna är tighta och ackompanjerade med munspel som på Seven Dwarves. På La Belle Angele är de vackert nostalgiska om en pub i Edinburgh med samma namn som brann ner 2002.

Sen går de och förstör allting med en förrädisk verion av You Are My Sunshine.

Jag kan mycket väl tänka mig att svensk nationell radio plockar upp Jive, om den inte redan gjort det. Speciellt titelspåret, som inte är en helt osvängig historia. Men jag vill fortfarande, med ljus och lykta, efterlysa det berömda “DETET”. Anledningen. Blodsmaken. Et cetera. Jive verkar absolut vara ett mycket sympatiskt band men det gör ingen sommar. För närvarande har jag ingen egentlig åsikt om det här bandet. Och om man är en aning cyniskt lagd, så säger det väl mer än en tusen ord lång recension.

Jag glömmer säkert något, men herr Kullhammar gav oss som vanligt alldeles för mycket att minnas.

1. Vilket är årets album?
   Nina Ramsby Ludvig Berghe Trio Du har blivit stor nu (en kamp)
   En underbar skiva som rört om rejält i grytan hos både jazz- och pop-poliser.
2. Vad kommer du att minnas från musikåret 2008?
   Kommer minnas alla turnéer med Jonas Kullhammar Quartet då vi firat 10års-jubileum. Panama, England, Sverige och Norge har det blivit och det har varit otroligt kul.
3. Vad ser du fram emot 2009?
   Ser först och främst fram emot att få ut en 8cd-box med Jonas Kullhammar Quartet innehållande enbart outgivna inspelningar gjorda mellan 1998-2008. Sedan ska jag vara med min familj.

Jonas Kullhammar Quartet Bebopalulia (gammal goding från 2003)

Största namnet är gamla skrammelrockarna Iggy and the Stooges. En spelning som i skrivande stund är den enda som bokats med bandet i Sverige nästa år.

Andra band som är klara för festivalen redan nu är: Stalingrad Cowgirls, I Are Droid, Bullet, Alice In Videoland, Kristian Anttila och Detektivbyrån.

Festivaldagarna 2009 är 29 juli till 1 augusti.

Varje dag under december kommer dagensskiva.com att fråga en artist eller ett band tre frågor angående det gångna och det kommande musikåret.

Först ut är Richard Reagh, flitig kanadensare som emellanåt poppar upp med smått fantastiska popsånger. Allra senast med In my time of dying.

1. Vilket är årets album?
   Stress Justice från † (cross) LP
2. Vad kommer du att minnas från musikåret 2008?
   Pomos Piano-Bolibompa.
3. Vad ser du fram emot 2009?
   Färre CDs, mera artister.

Richard Reagh In My Time of Dying

Skivans starkaste del är helt klart producenten Astmas känslofyllda beats med stråkar, piano och blås. Det känns som det var längesen om ens någonsin man hörde en så här välproducerad skiva. Rapmässigt är det skönt att höra att Form lämnat en del av de mer innehållslösa texterna till förmån för de texter som utgår från hans verkliga liv. Men det finns en del att önska för att skivan skall nå perfektion. Plattan innehåller inga direkt nya spännande teman, utan det är kärleken till staden, pengar och vanliga iakttagelser och erfarenheter som fyller den textmässigt. Ofta är uttalet lite sisådär men det är trots allt inget som stör helheten om man inte lyssnar med intensiv fokus. Då är läspandet ett litet större problem och någonting som man kan haka upp sig på.

Behind Blue Eyes är en väldigt snygg. välpolerad och enhetlig skiva med vackra melodier och sångrefränger. En ärlig och personlig skiva som hålls ihop från början till slut. En skiva som förmodligen uppskattas av publik utanför hiphopkretsar och som kan träffa rätt hos en ädre publik. En skiva som säkerligen skulle göra sig oerhört bra med liveband på ett konserthus.

Form One med Vincent - Money

Form One - Away

Form One - Falling Down

Vill du lägga vantarna på ett exemplar, så vill jag att du skriver ett litet brev till mig och berättar vad som är det dummaste man kan köpa på avbetalning.

Sprättlätt, eller hur? Skicka mig motiveringen senast 9 december och gör det till mats@dagensskiva.com. I vanlig ordning är det vår redaktion som är enväldig domare, jury och skarprättare.

Om Tomas Alfredsson får fortsätta filma John Ajvide Lindqvists böcker och kommer fram till Människohamn, då hoppas jag att han kontaktar Douglas Holmquist, Rikard Heberling och Petter Samuelsson. De borde skriva stämningsmusiken.

Autons instrumentala och ofta pastorala ljudbilder är som skrivna för att ackompanjera bilder av den svenska skärgården. Gärna i dystra färger. Gärna till en historia som är svår, eller inte ens nödvändig, att placera i tid och rum. Deras musik doftar av hembygdsromantik med en sotig underton.

Du nalkas ljuva sommar med fasa alltför stor.

Trion målar lyriska melodier som ofta är mer av kulisser än huvudrollsinnehavare. Någon gång försvinner musiken ur min uppmärksamhet, men ofta har den varit en utmärkt kamrat under de senaste veckorna av höstslask på väg mot vinter.

Heberling, Holmquist och Samuelsson rör sig i skugglandet mellan electronica, pop och jazz. Mellan melodi och ljud. Någonstans i området mellan Anagram och 1900.

Any Where Out of the World är lätt att ta till sig och har ett avgrundsdjup av stämningar att utforska länge länge.

Slagskepp

Från att ha varit en av industriscenens mest banbrytande pionjärer i början av 80-talet med sin hejdlösa blandning av punkens gör-det-själv-attityd, experimentlustan från krautrocken och oljud från slagborrar, vinkelslipar och plåtsjok, har de långsamt utvecklats till något helt annat. Ett sound som stundtals doftar mer Lee Hazlewood och folk/countrypop än vildsint, amfetaminstinn oljudsrock.

Men där 2004 års något sövande Perpetuum Mobile var nästintill trist i sitt ibland lite väl likriktade och behärskade lugn, visade sig uppföljaren, förra årets Alles Wieder Offen vara en betydligt spretigare, men också intressantare historia.

Det melankoliska lugnet finns fortfarande där, med lummiga hammondorglar och pianon, som i den drömlika Nagorny Karabach, men Alles Wieder Offen lider inte av den homogenitet som präglade föregångaren. Istället hinner den stegrande introduktionen Die Wellen knappt ta slut innan vi på spår tre kastas in i den underbart plåtslagar-präglade och ettriga Weil Weil Weil, som med en härligt monoton catchighet blandar gammalt med nytt.

Let’s do it a dada fortsätter även den på samma spår, med en metallisk klang och ett ös som nästan påminner om bandets klassiska Fütter mein ego från 1985. Och på så sätt fortsätter det, med en överlag nästan perfekt balans mellan det förgångna och det nya, och med ett låtmaterial starkare än mycket jag hört på väldigt länge. Alles Wieder Offen visar upp ett Neubauten som inte bara hittat en ny och passande melodisk kostym, men som också lärt sig att stolt bära upp den med hjälp av sina gamla oljudsärr.

Det är ett imponerande band som backar Titiyo på konserterna. Goran Kajfes (Oddjob) och Andreas Söderström (Ass) följer så klart med och de får draghjälp av Andreas Werliin (Wildbirds & Peacedrums), Jesper Nordenström och Johan Berthling (Tape m fl).

De bokade konserterna:
20/2 Oslo, By:Larm
21/2 Oslo, By:Larm
28/3 Göteborg, Foajén
8/4 Stockholm, Debaser Medis
10/4 Malmö, Debaser

The ジブリ Set är exempelvis resultatet av ett antal stycken som förekommit i anime-filmer skapade av Studio Ghibli och som sedan remixats av Daishi Dance. Så nu vet ni det.

Det här säger mig ungefär ingenting. Jag har väldigt dålig koll på anime och har inte tagit mig tid att dyka in i det Studio Ghibli spottat ur sig. Det jag däremot vet är att The ジブリ Set, precis som det Daishi Dance släppt ifrån sig tidigare som remixare och musikskapare, är väldigt, väldigt bra.

The ジブリ Set fungerar med andra ord alldeles utmärkt utan att veta det minsta om bakgrunden.

Daishi Dance har så här långt hunnit släppa ifrån sig två album och ett antal tolvor. Det har dessutom hunnit bli ett antal remixer och produktioner åt andra artister, bland annat på ett av Chieko Kinbaras album tidigare i år.

Har du hört något av det här vet du ganska precis hur The ジブリ Set låter. Vill man kan man alltså beskylla Daishi Dance för att skostirredansa lite väl mycket i sitt hörn av dansgolvet. Att inte ta några större risker och inte röra sig särskilt mycket alls åt något håll. Men med tanke på resultatet blir blåbubblig och pianosvävande house av det snitt som japaner är ungefär världsbäst på så, tja, gör det inte mig särskilt mycket.

Att det här handlar om något som en gång började sin tillvaro som filmmusik märks. Ljudillustrationer blandas med klassiskt skolade spår - alla med någon slags stämningsförstärkande roll i livet. Stora och små gester blandas ovanpå en, för det mesta, houseförstärkt källarvåning. Suggestivt och molleuforiskt.

Sedan finns dessutom musik där röster tillåts smyga in i studion och allting vrids upp ännu några snäpp. 麻衣 får sällskap av piano och fantastiska stråkar i inledande 天空の城ラピュタ:君をのせて. Arvin Homa Aya kastas rakt in i en solskensdränkt version av Take Me Home Country Roads medan Lori Fine från Coldfeet tillsammans med Daishi Dance ger oss en av årets allra vackraste låtar genom おもひでぽろぽろ: The Rose.

Allt som allt blir det en timslång resa till Sapporo med Daishi Dance som reseledare och guide. En flygresa över höga berg och djupa dalar i det grönaste grönt. Vi får inte uppleva något helt omskakande nytt. Vi får inte se något vi inte stött på tidigare. Men pianot har gjort alla sina houseläxor. Stråkarna har destillerat ner generationers föregångare till sin sorgset sprudlande essens.

Det är house när den injicerat sig själv med drömmen om en bättre värld. Med ena foten på självlysande fyrkanter och den andra i valfri kyrka. Nyförälskad och vacker.

Det behöver inte vara svårare än så.

Turnéschemat:

Torsdag 19/2
Sigurdsgatan 25
Västerås

Fredag 20/2
Garden
Linköping

Lördag 21/2
Spegeln
Gävle

Måndag 23/2
Reginateatern
Uppsala

Tisdag 24/2
Reginateatern
Uppsala

Onsdag 25/2
Sagateatern
Borås

Torsdag 26/2
Växjö Teater
Växjö

Fredag 27/2
Mejeriet
Lund

Lördag 28/2
Konserthuset - Göteborg
Göteborg

Söndag 1/3
Rival
Stockholm

Där är det Erik Truffaz som styr över kompositionen, men ljudbilden låter strängt av Murcofs tonbild. Eriks blå toner från trumpeten lyfter musiken till ett helt annat plan. För Murcofs räkning låter det nästan som han går tillbaka till Martes/Utopia men tillsammans befruktar de den tidens stämningarna till något som känns nytt igen.

Erik hittade Murcof under en turné i Mexiko där någon i turnésällskapet spelade Murcofs musik i turnébussen. Väl hemma i Europa igen testade Erik att improvisera över musiken, något han gillade så mycket att han tog kontakt med Murcof för att få till ett samarbete. Det spelade ingenting tillsammans egentligen, utan skrev, spelade in och skickade till varandra. Mottagaren tog emot och svarade på samma sätt och resultatet blev Mexico (Avec Murcof).

Kanske hörs avståndet lite för mycket i musiken. De är två separata delar som möter varandra respektfullt på mitten, men den riktiga assimilationen av två virvlande musikaliska krafter blir aldrig riktigt av. Men det är både på gott och ont. För kylan i avståndet är också oemotståndligt vacker.

De senaste åren har Murcof förgyllt mina högtalare med Martes, Utopia, Remembranza och Cosmos. Hans murriga, men konkreta musik har alltid varit livfull bakom sin processerade ljudbild. Här är anslaget likt, men resultatet ganska annorlunda.

Den musikaliska delen av festivalen var elektronisk till tema förra året och man beställde ett verk från Murcof som skrev och komponerade. Två veckor innan festivalen testade han att framföra verket på plats. Genrepet ackompanjerades av ösande regn och något kändes fel. Alla instrument som spelats och samplats till skivan är 1600-talsbarockinstrument – som gambas, cembalos och flöjter – för att passa till platsen, men väl där lät det fel. I en intervju har han sagt: The location demanded a different approach: more openness, more time for the sounds to develop and for them to resonate in that big space.

Så han åkte hem började om igen. Arrangerade om, satte nya följder och benade upp verket till något nytt. Jag vet inte riktigt vad han såg på slottet i Versailles, men det verkar inte ha varit någonting bra.

Det snart tolv minuter långa introt möts av Louis XIV:s demoner och fortsätter med en lektion för framtiden och ett farväl till gamla sätt. Det är ganska obehagligt i tonen. En kvinnlig mezzosopran kallar och lockar, ett nålpiano svarar och tonas ut i ett murrigt elektroniskt eko. Det är suggestivt och drömskt, men med en ytterst obehaglig känsla. Regnet från genrepet möter vi i skogens död och även om det ligger en hoppfullhet i den artifiella trädgårdens vår är den omgärdad av hot.

Men oavsett vilket befäster Fernando Corona sin ställning som en musikalisk kraft att lyssna till.

Något som dessutom bekräftas av hans samarbete med schweiziska trumpetaren Erik Truffaz som precis släppts på Blue Note, Mexico (Avec Murcof).

Det första som slår mig med albumet är hur ingen av de båda männen, som tidigare slagits om rampljuset, framträder mer än den andre. Det är Louris i den ena högtalaren, Olson i den andra. De sjunger jäms med varandra genom varje spår som om ingen av dem vågat föreslå en uppdelning av raderna. Men så händer det här och där att någon av dem sticker ut, sjunger ett par rader och bygger upp en stämning som jag på något sätt saknat, även om den inte alls känns spännande längre.

Tänk er nedtonade varianter av det de två tidigare åstadkommit med The Jayhawks eller Mark Olson och Victoria Williams Original Harmony Ridge Creekdippers. Tonsäkra, snälla countryverk som är både trevande och avslappnade.

I längden blir albumet stelt och tradigt. Chris Robinson, Black Crowes-mannen, har inte lagt sig i särskilt mycket utan Louris och Olson får härja fritt med sina stadiga stämmor. Jag försöker hitta spår att lyfta fram men det finns inga som sticker ut. Det är lite av grejen på Ready For the Flood. Det är lätt, det är snyggt, det är vackert på Jayhawks-sättet. Det är förmodligen inte vad du vill ha.

En samtidskommentar som på samma gång rör om, upprör och får tankarna att dansa minst lika mycket som benen. När Herbert har något att säga gör han det med emfas, humor och på ett ytterst genomarbetat sätt. Dels i texter men inte minst i de musikaliska kopplingarna som stundtals är smått geniala. För även om tonvikten av naturliga skäl är elegant, maffig modern storbandjazz har han precis som vanligt samplat och flätat in element i musiken som tematiskt är kopplade till ämnet som avhandlas.

Ett tillvägagångssätt som lätt skulle kunna resultera i något rätt olyssningsbart men som i Herberts fall blir precis tvärtom. För när ämnesvalen är både svåra och dystra vore det bortkastat om han inte hade haft förmågan att skriva ömsom smeksamma ömsom vrålande melodier och arrangemang och omgett sig med ett gäng lyhörda musiker för att göra allt väldigt lättillgängligt. Sällan har något så uttalat politiskt laddat varit så oefterhärmligt svängigt att man inte kan låta bli att lyssna. Vilket ju givetvis det är ju precis det han vill uppnå.

En kontrastverkan som går igen även mellan spåren. Breathe är en böljande jazzsymfoni som kastar sig mellan försynt tassande och veritabla ljudexplosioner, i Battery snuddar bandet vid modern musikal, vackert sentimentala One Life närmar sig gospel, The Swing gör istället precis det titeln säger medan Nonsound, byggd kring fältinspelningar från Palestina bara blir ytterst obehaglig när ljuden från eldstrider och människors ångestvrål sliter sönder den nästan sakrala inledningen.

Om man bortser från budskapet lyckas Herbert dessutom uppdatera en rätt så dammig genre som storbandsjazz till något i alla högsta grad modernt och relevant. Hans produktioner har ofta varit små mästerverk men så här blodfullt, nära och klangrikt har det nog aldrig låtit.

Men även om det är ett mäktigt och stort sound man möts av framfört av ett ännu större band och en helt strålande sångerska i Eska , som på något sätt lyckas vara lika mycket Shirley Bassey som Ella Fitzgerald, är det framförallt hur allt under Herberts ledning samverkar som lyfter There’s Me And There’s You till något verkligt storslaget.

När de kom på att de var bra tillsammans så skapade de (på några timmar) Heja Världen Show. Detta är namnet på en landskuskande turné och en skiva med sånger och monologer. Musiken är ganska barskalad med sitt enkla piano men ibland tittar en trombon in och sista spåret lägger till med en skaversion. Ibland fyller bara Bobs röst tomrummet, som när han berättar om att få hångla i Bob pratar om sex, iklädd 80-talskalsonger fast det är 1991.

Att se den här showen kan kanske vara en av de gemytligaste timmarna i ditt liv men att lyssna på skivan är inte heller helt fel. Det kan dock bli lite kaka på kaka att sträcklyssna på Heja Världen Show så jag skulle vilja rekommendera att använda den som en musikalisk julkalender.

Öppna en lucka varje dag i form av en underhållande dikt. Perfekt för att bota vinterdepressionen. Eller som de själva säger: “En förhoppning att lägga in både cirkus och tröst i den bröstkorg som behövde.”

Misströsta inte, räddning finns.

Trondheims musikundergrunn kommer, från 1 december och fram till julafton, bjuda på en ny jullåt varje dag av diverse norska artister, bland dem elektroniska postrockambassadörerna i Soup, hardcoregalningarna Like Rats from a Sinking Ship och jazziga Stian Westerhus. I sann julanda vill de inte ha något tillbaka, bara ge bort gåvor. Det enda man behöver göra är att skicka iväg ett mail eller skriva mailadressen till vart man vill ha låtarna skickade i Facebookgruppen. Bra initiativ.

Stockholmsbaserade Razzia Records fortsätter på den inslagna vägen de startade i och med 2006 års Oh No…It’s Christmas!. Den 14 december kommer bland andra Timo Räisinen, David Sandström, Ison & Fille, Annika Norlin, Veronica Maggio och Salem Al Fakir stå på Nalens scen och sprida julglädje. Mer artister kommer, enligt utsago, tillkomma. Håll utkik här.

Den obligatoriska julduetten kommer i år, lite oväntat, från Cindy Lauper och The Hives. A Christmas Duel streamas på Pitchfork och kommer vara tillgänglig för nedladdning från The Hives hemsida mellan 28-30 november. Det är onekligen en bit ifrån tiden då bandet hade Happy Farms Vi Lever som stående låt på gigen.

Den tanke slog mig häromdagen när jag lyssnade igenom Chinese Democracy för jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag kommer inte att förstå vad som är storheten med den här skivan hur många gånger jag än vevar den.

För faktum är att det finns faktiskt ingen.

Om jag träffar W. Axl Rose någon gång önskar jag att jag hade modet att fråga honom rätt ut: Är detta perfektion? För det måste väl vara anledningen till att det har dragit ut så lång tid innan skivan släpptes? Att få den så bra som möjligt.

Chinese Democracy har inte mycket att göra med det som en gång var Guns N’ Roses. Det halvnihilistiska långfingret riktat mot allt och alla som bandet en gång stod för är sedan länge borta (skräll) och det som är kvar… Tja, det är rätt urvattnat.

Visst, jag kan bli överraskad några gånger. Över hur vital Axls röst ändå kan låta här och där, hur medryckande en del refränger är. Men där stannar det i princip. Och det är nästan mer överraskande hur platt skivan verkligen är, såväl ljudmässigt som låtmässigt.

Höjdpunkterna är de tillfällen som söker efter vad det nu var November Rain en gång fann. En smäktande semiballad som bar på en känslomässig tyngd (inte minst tack vare videon). Men även det greppet står mig upp i halsen när de 71 minuterna närmar sig sitt slut. Andra singeln Better har också sina stunder, men det tyngs effektivt ner av ett pekoral som This I Love.

Samtidigt har jag svårt att tycka illa om skivan. Den rör mig snarare inte det minsta i ryggen. Chinese Democracy är ingenting. Och när det är så är det nästan det värsta.

Det är fullt begripligt att man tröttnar på att intellektualisera och teoretisera sin konst, oavsett vilken form den kommer i. Kärnan, verkets själva grund, går lätt förlorad eller blir missförstådd bakom alla ridåer av ideologi. För mycket energi går åt till att förklara ramverket och essensen hinns inte riktigt med. Där är den självklara lösningen att förenkla, luckra upp, komma till saken, vilket jag förmodar är ungefär vad T(I)NC försökte göra (de får mer än gärna rätta mig om jag har fel). Kampen är mer än böcker och teori, och allra främst är den livslust och kärlek.

The Cross of my Calling landar någonstans på mitten av denna skala. Även om de slutat med litteraturlistorna, så är det som alltid med T(I)NC den totala paketeringen som gör intryck. Personligen är jag en sucker för de litterära referenserna och alla liner notes som sammantaget sätter in låtarna i ett större sammanhang, och också gör det lättare att se vart de kommit ifrån. Ibland föredrar jag citaten framför låtarna de representerar, men det är en annan historia. Spåret är i alla fall mer eller mindre detsamma som tidigare; situationisterna, Crowley, Marcuse, populärkulturens historia.

Rent musikaliskt landar också The Cross of my Calling någonstans mellan sina två föregångare. De två instrumentala partierna känns lite som en tillbakablick på A New Morning…, men då måste man också hålla i minnet att introt till Assassination of Myself mest låter som…. Summer of ‘69. Så extrema är generellt dock inte förhållandena i övrigt. Men jag är bortskämd med T(I)NCs finesser och har svårt att nöja mig med låtar som Washington Bullets och Storm the Gates of Beverly Hills, som mest känns som att sparka in öppna dörrar. De har själva gjort och sagt det förut, och bättre dessutom.

Det var det dåliga. Dags för det roliga, som Child of God. Att dissekera, och avfärda, organiserad religion har sällan känts så passionerat. Där är det återigen bara att tacka och bocka för ett av landets bästa rockband. Men oftast fastnar jag för det instrumentala, där bandet släpper loss all sin kraft och det ännu en gång står klart hur tight maskineriet verkligen är, och de små smygfunkiga partierna, som det runt minutstrecket i I Am the Dynamite. Ibland är de som allra bäst när Dennis Lyxzén håller käften.

Men det riktiga krutet här finns i de två sista spåren. Den lömska orgeln på Black September, frontalanfallet som för oss till det som återigen får mig att tro på T(I)NC: titelspåret. Nästan nio minuter psykedeliskt, manglande och fullkomligt förhäxande ljudmassiv. Ett totalt synkroniserat band i fantastisk form. Från avvaktande muller till vidöppna portar. Det påminner mig ytterligare om att det här är ett band som gör sig allra bäst live. När denna soniska katharsis tonar ut är undertecknad försedd med ett löjligt nöjt leende och på väg ut genom dörren.

K-the-I??? har utvecklats en del sedan Broken Love Letter men det är egentligen inte så enormt stor skillnad. Det är samma tungmixade trummor och de ligger ungefär likadant. Ljudbilden känns väldigt stor och det är mycket industriellt ljud från många håll, smutsigt utan att för den delen bli skränigt. Samtidigt med en hel del eko och syntljud som får ljudbilden kännas atmosfärisk och åt rymdhållet.

När det kommer till skivans gäster har det verkligen valts med omsorg. Tre av underjordscenens mest respekterade rappare finns med på varsin låt. Busdriver, Subtitle och den för mig nyligen upptäckta helt geniala Nocando som tagit Amerikas battlescen med storm de senaste åren. Och man kan väl enkelt säga att hans gästspel är ett signum på hur man dödar en låt. Det vill säga att han briljerar ut K-the-I??? på sin egen låt.

Yesterday, Today and Tomorrow är absolut en av årets bästa skivor. Det är en skiva där alla låter är starka och där han lyckasts foga den samman så den inte spretar åt en massa håll. Musikaliskt ligger skivan på en riktigt hög nivå men textmässigt kan man tycka att den är lite simpel och fånig ibland. Precis där Vast Aire brukar hamna ofta. Men man behöver inte vara för hård, för det är härligt att se att K-the-I??? håller fortet och fortsätter utvecklas och dessutom gör det med bravur.

Som tur är följer Sasha Fierce-biten upp B’Days forna glansdagar, om än inte med besked, och räddar Beyoncé från nederlaget. Är det bangers man vill ha får man åtminstone några här, i form av Single Ladies (Put A Ring On It) och neonljusblinkande Radio. Hiphopvibbar bjuder semisnuskiga Video Phone och framförallt pompösa Diva på, där hon till och med rappar över en Lil’ Wayne-pastisch. De åtta spåren på Sasha Fierce följer naturligt på dansanta Get Me Bodied och Freakum Dress från två år gamla B’Day, medan I Am… är en seg historia liknande alla bortglömda mellanspår från 2003 års Dangerously In Love. 50/50 gör inget mästerverk, men heller ingen skamfläck.

Från: Gunilla
Datum: ti 11 nov 2008 19.32.44 GMT+01:00
Till: redaktionen@dagensskiva.com
Ämne: SÖKER EN GRUPP

JAG HJÄLPER EN GOD VÄN ATT SÖKA EFTER HENNES PAPPA. HAN SJUNG I EN GRUPP I STOCKHOLM SOM HETTE SYNKOPEN. HAN HETTE HANS WIHLBORG OCH VAR FRÅN MALMÖ.
FÖDD 1916 DÖD 2001.

HAN SJUNG I GRUPPEN ÅR 1954 OCH 1963.

FINNS DET NÅGRA BILDER PÅ DEN GRUPPEN ? KAN NI HJÄLPA MEJ MED DETTA ?

E-post: