När jag, förra senhösten, knåpade ihop en 25-bästalista till Bengans över det då snart gångna decenniumets bästa album, var det ett helsicke att få ordning på platserna 2-25. Ettan, däremot, var nästan pinsamt enkel att plita dit. Få album har ju tagit mig med sådan storm som ”Bossanova” gjorde och fortfarande gör. De album jag […][...]