När hände det här? När blev jag så blasé att jag missar konsert efter konsert på grund av så enkla förutsättningar som lite öl, lite avstånd, lite slöhet? Har det alltid varit så? Jomenvisst har det väl det. Jag minns när jag missade Thåström. Jag var fortfarande tonåring då, och jag hade peppat ungefär tre […][...]

Det är tydligt att Franz Ferdinand inte utnyttjar sin Star Power när de kliver upp på Vintergatan, det sista jag kommer se av sommarens festival. De har för lite material att luta sig på. Det material de har är lite för tunt. Jag börjar sura redan när de hissar backdrop:en som består av deras skivomslag. […][...]

Helt oväntat får jag bevittna festivalens bästa spelning klockan nio framför Vintergatan. Patrik Arve, bröderna Åhlund är fantastiska på scen. De borde vara helt kalla. De är inte ens så här bra. Men för att de tror och tycker att de är det så är de också det. Teddybears Sthlms attityd är det som tar […][...]

Det bästa med festivaler är det man går förbi lite lojt. Som när Christian Falk, Jocke Åhlund och resten av Swing Flys band värmer upp till sound check med en punkdänga. Och det blir inte sämre när Swing Fly bjuder upp till fest någon timme senare. På scen dyker Rigo och Thomas Rusiak upp för […][...]

Montt Mardie är en liten besvikelse. Det som låtit lite somrigt och lyckligt på skiva låter bara blasé med mössutdelande spelning och fåniga miner. Jag borde lyssnat på Susanna. Hon har oftast rätt. Laleh arrangerar frieri under sin spelning. Det är kanske lite väl kofta kan man tycka. Men det är väldigt sött också. Jag […][...]

… And You Will Know Us by the Trail of Dead är en kraftfull varelse när de börjar spela. Men när de kliver fram på scen med en inspelad slinga bakom sig ser de ut som vanliga Svenssons, eller åtminstone Average Joe. Men när första ackordet tas ändras deras fysiska uppenbarelse och de får en […][...]

Khoma lagrar och pressar den samman till en densitet som nästan hotar spränga dem. Bandet maler långsamt bakom och Jan Jämte ser nästan ut att krevera. Avslutningen är magnifik, jag önskar jag hade gått då. För när de kommer in för ett extranummer känns det lite tunt.[...]

Jag fascineras av tanken på delarna till ”The Eraser” som skvalpade som vågorna på omslaget i Thom Yorkes dator. Var för sig bara ljud som skapats under de senaste åren. Och precis som Knut den Store, som är avbildad på omslaget, inte klarade hindra vågornas skvalp behövde Thom Yorke att bringa reda bland det material […][...]