Några saker är ofrånkomliga. Som att Till Lindemann inte sjunger bra, att Rammstein brötar sönder sina bästa låtar men trots detta bjuder på en sevärd konsert. Det börjar redan med råddarna. Att se bandets uniformerade hantlangare bygga om scenen och förbereda konserten är något av en njutning för ett ärrat konsertbesökaröga. Inga bockskägg, säckiga hantverkarshorts […][...]

För den rättrogne indiepoparen är coverskivan det fulaste av fula. Få är de som vågar trotsa och ta steget att spela in andras låtar i egna versioner mer än som enstaka undantag. Inom andra genrer, som reggae och jazz, är det en självklarhet att ta sig an låtarna som blivit klassiker. Standards. Där metallens hyllningsskivor […][...]

Det här är intelligent musik. Musik som skapats med ett syfte. Musiken vill förmedla en känsla och genom hela skivan kan man faktiskt känna en löpande känsla av enhetlighet. Inledande ”About Falling Out” kan nästan kännas lite för smart i sitt arrangemang men eftersom de har byggt hela sitt album kring den här känslan om […][...]

Det hade varit mycket enklare om Chingy spelat in en skitdålig skiva, men det funkar så här också. För ett par veckor sen blev det ett sabla liv när jag skrev att hiphopen inte är per definition sexistisk. Jag skrev till och med att den mesta hiphopen som säljer multum inte är sexistisk. Däremot skrev […][...]

”Nymphetamine Overdose” med Cradle of Filth tände en gothgnista i mig. ”Velvet Darkness They Fear” vevades några vändor i stereon och funderingarna har gått åt Lacuna Coil mer än en gång. När så Within Temptation skulle släppa skiva så kändes det synnerligen passande, trots att jag lämnade konserten på Gates of Metal i somras efter […][...]

Det är basen som leder vägen med ett stadigt baktaktspumpande eller ett mjukt och följsamt rullande blir den vår ciceron på färden in mot reggaens hjärta; dub. Här serveras den mer eller mindre helt strippad från vokala insatser. Trots att en av de stora sångarna, Dennis Brown, är i högsta grad inblandad. Mer i själ […][...]