I december släpper Mattias Alkberg BD en mp3-singel producerad av Björn Olsson. Låten heter ”Ta Helg” och kommer att finnas tillgänglig via skivbolaget Planekonomis hemsida. Några månader senare, i mars, beräknas nästa album från bandet vara klart.[...]

Stockholms Poesifestival, som blandar ”poesi med musik, dans, konst och performance”, går av stapeln på Dramatens lilla scen för åttonde gången. Hans Appelqvist, Sophie Rimheden, Patrick Wolf och Mikael Wiehe kommer att finnas bland de musikaliska inslagen. Särskilt Sophie som dels kommer att uppträda tillsammans med poeten Johan Jönson och dels står för musiken i […][...]

En gammal hockeytränare gav en gång instruktionen att gå rakt på mål. Om det stod en målvakt där skulle han också in i målet om så behövdes. Pucken skulle in. Raka rör och inga krusiduller. Jag har ingen aning om Aura Noir har spelat hockey, men det är i stort sett samma ledord som gäller […][...]

Behemoth lägger sannerligen inga fingrar emellan. Fortast, hårdast och ondast möjligt. Till en början framstår ”Demigod” bara som ett enda virrvarr av blastbeats, riff och break. Efter att ha vevat skivan några gånger klarnar det något. Det är ingen lättuggad anrättning de serverar, det är ett som är säkert. Extrem metal vill de benämna det […][...]

Han tar knappast ut svängarna på ett yvigt sätt utan snarare förvaltar en tradition av atmosfäriskt popmusik som oftast rinner ut i huvudfåran där den blandas ut till tunn, smaklös soppa. Låtarna är stabila och svänger behagligt eftertänksamt. Texterna är personliga men ofarliga. Det är inte någon utmaning att lyssna på Charlie Mars. Han kräver […][...]

Eva (Eve and the Last Waltz) och Mats (Burek V) har återigen satt sig i den där dammiga och ostädade, men ändå varmt mysiga, betongstudion med sina gitarrer för att spela in fyra nya melodier. Det är så dystert och nordnordamerikanskt gråkalt att man inte kan prata om fi över huvud taget. Den här gången […][...]

Visst kan man säga att hiphopen på många sätt handlar om beatmakarna, de där som sitter och skruvar fram musiken. Trots att de inblandade på Ison & Filles andra skiva inte går att räkna på båda händernas fingrar låter slutresultatet sammanhållet. Det säger en del om de båda huvudpersonernas starka personliga uttryck. Vid sidan av […][...]

Luomo. Det är det första jag tänkte när Johan Skugges andra fullängdare började ljuda i lägenheten. Och det andra. Och det tredje. Jag vet inte vad Johan tycker om den jämförelsen (förmodligen samma sak som de flesta andra artister tycker om att bli jämförda med andra artister: Hallå? Jag! Här! Jag, inte någon annan, OK?), […][...]

Lowe. ”Tenant”. Skulle jag dela ut betyg enbart baserat på den lysande referensen skulle betyget bli väldigt högt. Men samtidigt är det ett tilltag som också förpliktigar. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig när jag fick svenska Lowes album, men någonstans hade jag ändå hoppats på dansant studsande, elektronisk snyggpop. Med skivan […][...]

Var det en konsert eller kanske en föreställning? Show? Spelar ingen större roll, men första gången var fantastisk. På en konserthusscen såg jag Rikard Wolff sjunga sina egna versioner av franska chansoner på en Riksteaterturné jag tror gick under namnet ”Recital”. Förutom Wolff var det ett litet sällskap musiker på scen. Det öppnade dörrar för […][...]