Hultsfred anno 2003 är över. Det gick väldigt snabbt, kanske lite väl snabbt så här i efterhand, fast jag vet att jag inte tyckte det igår kväll. Det har varit en märklig festival på flera sätt. Det har antingen varit färre besökare än vanligt eller har den lite modifierade planlösningen av området och campingen fungerat […][...]

Nasum har blivit ett ganska välbekant band för mig nu, dels är också de från Örebro, dels har jag haft förmånen att se dem på scen ett flertal gånger de senaste åren. Jag har dock aldrig sett dem så här bra som de var denna lördagkväll i småland. Innan konserten var jag allmänt apatisk och […][...]

Krigshot gjorde sin första spelning på Hultsfredsfestivalen i år. Det var en härlig urladdning på lilla rookiescenen. Rookie och rookie förresten, bandet sitter på ganska mycket rutin med erfarenheter från flera band, däribland Nasum. Det faktum att Anders och Mieszko spelar två spelningar på samma dag med två så snabba akter som Krigshot och Nasum […][...]

Det är ett veritabelt vulkanutbrott av tankar och känslor som en då 23-årig Bruce Springsteen vräker ur sig på debuten ”Greetings From Asbury Park, N.J.”. Det finns så mycket han vill säga och berätta att orden redan i inledande ”Blinded By The Light” formligen snubblar över varandra. ”Madman drummers bummers and Indians in the summer […][...]

”Vad säger du”, brukade jag fråga, ”ska vi lyfta taket?” Och så spelade jag ”Rosalita (come out tonight)”, liveversionen. Den när publiken blir som tokig när Springsteen sjunger ”…'cause the record company, Rosie, just gave me a big advance”. Och den som är privilegierad att någonsin sett Springsteen på sjuttiotalet – för oss övriga får […][...]

Efter två av kritikerna hyllade men inte kommersiellt särskilt framgångsrika album, ”Greetings From Asbury Park, N.J.” och ”The Wild, the Innocent and the E-Street Shuffle”, hade Springsteen fått en ansenlig skara hängivna fans, kultstämpel, rykte om sig att vara en fenomenal liveartist och, som sur grädde på moset, bassning från skivbolaget för att han inte […][...]

För att citera Kurt Vonnegut: så kan det gå. Kort efter att Springsteen till slut fått sitt genombrott till den stora massan med ”Born to Run”, vilket inkluderade framsidefeatures i både Time och Newsweek, åkte han samtidigt på sin första lektion i skivbolagsbyråkrati. Och som alla vet brukar dessa vara smärtsamma upplevelser. Tre år tidigare […][...]

Bruce Springsteen har, med undantag från sina allra första album, genom åren använt sig av samma cykel i sin skivutgivning. Varje lättsammare album har följts av mer eftertänksamt som i sin tur återigen följs av ett gladare och så vidare. Följaktligen är det därför inte helt ologiskt att det på Springsteens hittills enda dubbelalbum ryms […][...]

”'Nebraska' was rock bottom. I always think of it as my most personal record. What happens when all the things you believed in when you're twenty-five don't work? What happens when all these things break down? Your friends fail you, or you fail your friends. When you're alone – can you live? Can you go […][...]

Om man skulle roa sig med att göra en undersökning bland personer som bara äger en enda Springsteenskiva är jag tämligen säker på att ”Born in the U.S.A.” skulle vara den skiva som finns i överlägset flest hem. Egentligen är det inte så konstigt med tanke på att det överlag är Springsteens mest radiovänliga album […][...]