Det har skrivits om influenser från åttiotalet i form av New Order, The Cure och The Smiths, och att Joey Tempest skulle lämnat singer/songwriter-tiden bakom sig. Jag tycker inte det stämmer. Den här skivan består precis som tidigare soloskivorna ”A place to call home” och ”Azalea place” av mogen, strömlinjeformad radiorock. Ibland avskalad, ibland elektrifierad. […][...]